en månad kvar

Tjena. Hemresan närmar sig med stormsteg och det är idag mindre än en månad kvar tills jag vandrar på svensk mark igen. Men det innebär också att det bara är drygt en månad kvar tills Patti och David ska gänga sig (fick det uttrycket från Lilla sjöjungfrun). Spännande.
Borde egentligen vara på målarkursen nu men har av misstag (hoppas jag) blivit inlåst i lägenheten av Adrian som är på jobbet, kanske 40 minuter härifrån. Har nämligen själv glömt mina nycklar hos två kompisar (surprise surprise).
Adri har haft långledigt från jobbet till äran av Freedom Day, som firades igår, årsdagen av det första demokratiska valet i Sydafrika (1994, då Nelson Mandela blev president). Så igår besökte vi Robben Island, ön som Mandela var fängslad på i 18 av sina 27 år bakom galler. Fick höra hur det var att leva på Robben Island av en föredetta politisk fånge. Intressant.
Annars har vi i helgen mest klättrat med ett sydafrikanskt par, Catherine och Jonathan. I måndags var vi på en stor Balkan-fest med dom. Folk var utklädda till zigenare och massa dansvänlig musik pumpade ur högtalarna (du hade gillat det, Emma).
Den 14:e maj hoppar vi på en buss till Windhoek, Namibia, som tar ungefär 20 timmar. Där ska vi hälsa på ett amerikanskt par vi träffade här i Kapstaden för ett par månader sen. Det första vi gör när vi är framme är att ta oss till Spitzkoppe, ett litet berg mitt i öknen, för lite trad-klättring. Ska bli fett. Den andra planen är Etosha National Park, som är hem till the Big Five, så förhoppningsvis får vi se elefanterna, lejonen, bufflarna, noshörningarna och leoparderna... Vi tänkte även besöka Namiböknen med sina stora röda sanddynor. Hoppas vi hinner.

I ett Township (Blackys Dorp) som organisationen HOPE arbetar träffade jag på en man som tränar kidsen där i fotboll. Barnen är mellan 7 och 18 år och mannen tränar de olika åldersgrupperna 4 dagar i veckan. Totalt är dem 84 st som regelbundet går på träningarna. Grejen är att dessa människor lever extremt fattigt. Vissa av dem får inte ens ett mål mat om dagen... Fotbollen håller dem borta från kriminalitet, alkohol och droger. Det vore fett om ni som läser det här kunde undvara några kronor så att vi skulle kunna köpa lite t-shirtar och fotbollsstrumpor till det här laget (de kallar sig Blackys Dorp United). Om ni har möjlighet till det så är det bara att skicka ett mail till mig (super_marth@hotmail.com) så får ni mitt kontonummer.

PUSS till er alla.

Rocklands

Jaa. Nu har jag inte skrivit på några veckor och rätt mycket har hunnit hända. Jag hade tänkt att skriva att Patti och David är på väg hem till Sverige i skrivande stund men sanningen är att dom är fast i Johannesburg på grund av något strul med planet. De hade tydligen vittnat till rykande motorer som enligt flygvärdinnan var helt "normalt". De har i alla fall spenderat natten på ett lyxigt hotell i Jo-burg, dock bjöds det inte på någon middag (vilket förståss var det stora samtalsämnet för detta matälskande par).
Adde och jag kom igår kväll hem från en grym trip till Cederberg och the Rocklands (kanske det fetaste boulder-klätterstället i världen) som även räknas som ett världskulturarv (otroligt vackert). Vi sportklättrade mest och dagen vi skulle bouldra fick jag sån otrolig magknip och huvudvärk (som fortfarande håller i sig). Magknipen har även fått sällskap av ständiga besök till toaletten (wooohooo). I alla fall så var helgen härlig. Vi bodde i en liten stuga utan el så vi fick använda oss av gas- lampor och spis. Gick på en nice promenad där vi fick se grottmålningar av San (buskmän) som kunde vara mellan 200-20000 år gamla (eeeeh?). Det såg i alla fall coolt ut.
Det har varit soft att ha Pruttski och David på besök för vi har hittat på najsa saker ihop. Godahoppsudden blev besökt återigen och det var det värt. Så såg vi lite andra djur. Strutsarna var där fortfarande men babianerna gömde sig nånstans. Vi såg ett djur som heter eland och så sprang David och jag efter några zebror, som lunkade i horisonten, för att få bra foton. Det blev sådär.
Sen fick Patti äntligen träffa sina älskade pingviner. Vi fick höra vackra parningsläten och allt. Vackert. En annan dag besökte Patti, David och jag World of Birds. Man fick gå runt bland fåglarna som flög över ens huvud. Läskigt. Har ju lite av en fobi för fåglar efter ett par oprovocerade attacker. Men vackra var dom. Så hade de på det stället också olika sorters apor. Vi fick gå in bland några som kallades för squirrel monkeys. De älskade David.
Sista kvällen tillsammans var vi ute och käkade på ett ställe som heter Mama Africa. Jag beställde in krokodil-kebab... Inte det godaste jag ätit men det var nice att prova.
Volontärarbetet är himla intressant även fast det är svårt för mig att hitta något konkret att göra. Går ibland ut på promenad med en flicka som mestadels sitter isolerad på sitt rum på grund av att hon har tuberkulos. Hjälper till att fixa käk till mammorna till alla HIV-sjuka bebbar som finns på avdelningen. Häromdagen fick jag se in i ett av skjulen som så många människor här bor i. Det är så jävla litet. På en yta av kanske 10 kvadratmeter bodde det 3 vuxna och 4 barn. Sjukt. De har bott så i tre år i väntan på en riktig lägenhet. Det enda de lever på är det lilla bidrag de får för barnen eftersom alla i familjen är arbetslösa. Jag fattar inte hur folk överlever.